2015.06.10
Alarmet väcker mig 07:00. Jag sätter mig snabbt upp, hissar upp rullgardinen och sätter på teven; allt för att inte somna om igen. Därefter stiger jag upp och går till köket där jag gör mig några mackor och kokar kaffe. Kaffet dricker jag inte vanligtvis på morgnar men denna dag behövs koffeinet.
Medens jag äter frukost bläddrar jag i körkortsboken och skumläser igenom bokens vänstersidor där kort information finns. Jag håller mig sysselsatt tills vi åker iväg mot trafikverket och slipper därmed nervositeten. Nervositeten kommer istället då jag sitter i passagerarsätet och undrar om jag kommer lyckas eller ej. Jag intalar mig själv att jag kommer klara provet trots att det inte är skrivet i sten. Det får mig att må bättre.
Framme. Framme vid trafikskolan. Nu är det dags för fotografering. Jag ställer mig i kö och väntar i vad som känns som en kvart, men endast blev cirka 5 minuter. Illamåendet kommer då jag står i kön, tänker på hur lång tid det tar. Det är inte ofta jag är så nervös. Nu är det min tur att fota. Fotot avklarar jag snabbt, trots att jag inte är nöjd med bilden klickar jag ändå ”fortsätt”. Därefter visar jag min identifikation och sätter mig på en soffa i väntan på provet. Jag skriver till flera kompisar på facebook och frågar om de är vaken. Under sommarlov är det få som är vaken 8:21... Istället läser jag VK i ett desperat försök att bli av med illamåendet som uppstod för en stund sedan. Efter cirka 5 minuter mår jag bra och är endast lätt nervös vilket känns väldigt skönt. Provet började 5 minuter senare än planerat. När jag väl satt framför datorskärmen kändes allting helt okej.
Efter cirka 25 minuter är jag klar med frågorna, men eftersom jag har tid över så dubbelkollar jag att jag skrivit rätt. Nu måste jag klicka på rätta provet. Rätta. Nej. Jag vågar inte. Jo. Sen klickar jag på knappen med en ”gör det bara”-reflex. En ruta poppar upp och frågar om jag är säker. Ge dig tänkte jag. Sen tvingar jag muspekaren till ”ja” och klickar. Godkänt står det med grön stil.
Det var dagen jag tog mitt körkort.
2014.06.01 Grekland
Jag läser boken En tid för mirakel och i mitten av allt får jag för mig att anteckna lite tankar och svammel om denna dag. Så jag senare kan blogga om det ifall jag vill. Annars är det kul att bara skriva av sig och läsa längre fram på året.
När jag ser matvagnarna tror jag varenda gång att maten ska komma snart. Men snart är alltid mycket längre än vad jag tror. Då jag får maten mumsar jag i mig den och tycker speciellt om den grekiska salladen. Ser fram emot att äta fler av dessa. Sedan sätter jag på musik och ler åt första låten som spelas; Bones med Lewis Watson satt som pricken över i:et i en flygplansstol mot Kreta. Jag får ett sug av att sjunga, men avstår ändå. Självklart har jag förberett en spellista som är gjord för just denna resa och det känns helt perfekt.
Mina ögon dras till en av skärmarna som hänger från taket. Det är svårt att föreställa sig att på utsidan av detta flyg är det -56 grader medan det är ungefär +20 grader här inne. Nackdelen med detta flyg är den torra lufte. Jag måste påminna mig själv att blinka extra för att förhindra känslan av att mina ögon muteras till russin...
Vi anlände klockan halv 6 utan att ens vara trötta, men vi lade oss självklart ändå. Fåglar kvittrar utanför fönstret och ljudet gör mig varm inombords. Mamma skrattar åt en galande tupp, som lät som att han var i målbrottet vilket gjorde att matta jag också började skratta. Det hjälpte definitivt inte till med att försöka sova.
På morgonsidan stiger jag upp utan problem trots att jag sovit cirka tre timmar. Miljön är helt annorlunda då solen är framme. Blommor och växter täcker många delar av hotellet. Polen är cirka 5x10m och runt om kring är det få, men lagomt med solstolar. Det känns som att man är i en liten by på landet, vilket är positivt för mig. Vi får färskpressad juice till frukost och ett varmt välkomnande av personalen. Den här resan kommer bli bra…
KULTURNATTA
Jag & CO smaskar i oss mat från Ica's salladsbar med sol, glädje och värme i väntan på Hoffmaestro. Under strötiden förflyttar vi oss till Hamnmagasinet där kompisen spelar gitarr och sjunger sina egna låtar. Jag ler under hela uppträdandet och tänker på hur stolt jag är över henne. Då hon kliver av scenen är jag den första som kramar henne och berättar om hur gudomligt bra den sista låten var som jag ännu inte hade hört.
Hoffmaestro börjar närma sig och jag står på plats med kompisar jag nyss träffat samt kompisar jag känt i år. Småsnacket håller på tills en person kliver upp på scenen och adrenalinet sätts igång. Han som står på scenen välkomnar upp Hoffmaestro och stämningen blir på topp, folk jublar och applåderar. Flera låtar spelas och vissa sjunger man med till, andra hoppar man till. Under hoppandet blir jag lätt irriterad på tjejen framför mig som har en fyrkantig hård väska. Men tillslut lyckas jag förflytta mig så jag slipper den.
Då allting var slut samlas jag och några kompisar där vinden fläktar skönt och ropar åt varandra om våra upplevelser, trots att vi står nära varandra. Egentligen behöver vi inte prata så högt men för tillfället är hörseln något försämrad. Efter en stund bestämmer de sig för att åka till Ica Bergehem men jag är nöjd så kör istället hem på moppen.
Det är väldigt filosofiskt att vara en av få på vägarna. Jag ser att det blinkar till i vägskyltarna och kollar till framljusen för att se om dem slutar funka, konstigt, allting ser ut som det ska. Jag fortsätter filosofera och det blinkar till igen men tänker inte mer på det. När jag är hemma stänger jag av moppen lite tidigare än vanligt och rullar den sista biten för att inte störa alla sovande. Sedan parkerar jag moppen och kliver in genom dörren. Alla är vakna och jag hälsar med en liknande målbrottsröst. Jag skrattar åt mig själv och undrar hur jag kommer låta imorgon efter allt skrikande.
Jag sitter och pratar en stund med familjen sedan ser jag att det blixtrar till. Mamma berättar att det började åska en stund innan jag kom hem, det förklara varför det blinkade till i vägskyltarna. Efter det startar jag en film och lägger mig i sängen. Jag stänger av filmen nästan på en gång för jag väljer att lyssna på regnet istället. Jag ler åt smattret och det oregelbundna mullrandet, mer minns jag inte.
Detta är min känsla över att ha dans ikväll:
Gårdagen
Det är så logiskt alla fattar utom du
Baby it's cold outside
Photo session: sommartider
It's beginning to look alot like Christmas
Härlig kväll!
Tack för bloggdesignen, Linnea!
Summertime
Flashbacks
Angelica
You can't go to bed without a cup of tee
